Hon kom hem igår. Jag var på väg till jobbet och skulle bara slänga in lite mer ved i pannan, så låg hon där - min söta lilla tjej. Alldeles utmattad av att ta sig hem igen.
Jag bar upp henne, bäddade mjukt och ställde fram vatten. Skyndade iväg till jobbet. Visste att hon inte hade långt kvar att leva, hon andades så tungt, men var tvungen att jobba....
Björnen kom hem nån timme efter att jag åkt. Han tog hand om henne resten av kvällen. Hon fick sova hos honom i sängen - fast det var nog mest för hans skull och inte hennes.
Jag var helt säker på att hon inte skulle överleva natten, att hon skulle ha somnat in där hon låg på ett av favoritplatserna. Men hon andades på morgonen. Tungt. Hon hade inga krafter kvar. Björnen åkte till veterinären och hon fick äntligen somna in i lugn och ro utan smärta.
Min fina söta lilla tjej. Jag saknar henne redan.
3 kommentarer:
Stackars dig gumman! Det är fruktansvärt svårt att mista ett djur, precis lika svårt som att mista en människa som står nära. Jag känner verkligen med er båda! Det var ju et av era barn. Tröstekramar, varma sådana, från moster.
Men lillvännen,oj,så tråkigt.Har själv djur och har gått igenom samma.*Kramar om*
Jag känner verkligen med er, vad gör man inte i sån stund. Man försöker göra det skönt för dem som dem inte vill så ofta. Men jag kan tänka mig att i den stunden ville hon verkligen ligga där.
Kramar om er!
Skicka en kommentar